Feedback och strokes
I helgen var jag i mitt andra liv på utbildningshelg med Scouterna. Vi var nästan 100 scoutledare som var där för att få påfyllning i vårt personliga ledarskap med reflektion, seminarier och diskussion kring ämnen som kollegialt lärande, coachande samtal, stärkande av ungdomars självkänsla, normkritiskt tänkande och konfliktlösning och kommunikation. Ren fortbildning även i lärarsammanhang.
Efter att ha fått praktiskt pröva några övningar om kroppsideal och självbild från WAGGGS material Free being me (som kommer i översatt och omarbetad version i höst och som är fri att använda även av icke-scouter) trillade jag in på de sista 10 minuterna av min vän Anders föreläsning om Peer learning, precis lagom för att få höra den sista snutten om feedback.
Anders pekade på vikten av att ge tydlig och enkel feedback, och att koppla återkopplingen till aktivitet och inte person (inget nytt). Enkel modell är
Han pratade också om att det är viktigt att försöka se det positiva, och ge 'strokes', t ex med 3+ och Delta (Two wishes and a star), och pratade om hur lätt det är att slå ifrån sig kritik om den framförs på fel sätt. Han gick igenom en figur som liknar den nedan, och helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog det mig:
Vi diskuterar massor kring hur vi ska ge eleverna feedback på mest effektiva sätt, vi berättar för eleverna hur vi tänker ge dem feedback under kursen, och beklagar oss ibland om att eleverna inte tar till sig feedbacken vi ger, men hur ofta har vi egentligen pratat om hur vi SKA TA EMOT feedback?
Feedback-trappan är inte ny, men det är första gången jag ser det där sista steget: Att förankra; Har jag förstått dig rätt? Det är i princip omöjligt att hinna med att ge muntlig, personlig återkoppling till alla med en normal lärartjänst, och vissa undersökningar visar också att eleverna lättare kopplar muntlig feedback till sin person än det de uträttat. Vi måste hitta sätt att nå fram till eleverna med den feedback vi hinner ge. Ett sätt kan vara att inte bara träna dem på att själva ge feedback, utan också träna dem på att ta emot...
Efter att ha fått praktiskt pröva några övningar om kroppsideal och självbild från WAGGGS material Free being me (som kommer i översatt och omarbetad version i höst och som är fri att använda även av icke-scouter) trillade jag in på de sista 10 minuterna av min vän Anders föreläsning om Peer learning, precis lagom för att få höra den sista snutten om feedback.
Anders pekade på vikten av att ge tydlig och enkel feedback, och att koppla återkopplingen till aktivitet och inte person (inget nytt). Enkel modell är
Jag upplever att...
Jag ser...
Jag skulle önska att...
Vi diskuterar massor kring hur vi ska ge eleverna feedback på mest effektiva sätt, vi berättar för eleverna hur vi tänker ge dem feedback under kursen, och beklagar oss ibland om att eleverna inte tar till sig feedbacken vi ger, men hur ofta har vi egentligen pratat om hur vi SKA TA EMOT feedback?
Feedback-trappan är inte ny, men det är första gången jag ser det där sista steget: Att förankra; Har jag förstått dig rätt? Det är i princip omöjligt att hinna med att ge muntlig, personlig återkoppling till alla med en normal lärartjänst, och vissa undersökningar visar också att eleverna lättare kopplar muntlig feedback till sin person än det de uträttat. Vi måste hitta sätt att nå fram till eleverna med den feedback vi hinner ge. Ett sätt kan vara att inte bara träna dem på att själva ge feedback, utan också träna dem på att ta emot...
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!