Delaktighet är en svår nöt att knäcka
Skolinspektionen har i dagarna kommit med en rapport om delaktighet. Rapporten grundar sig på observationer och intervjuer på 23 skolor runt om i landet, och man har begränsat urvalet till årskurs 5. Man är tydlig med att förutsättningarna för undervisning och anpassning skiljer sig från grundskolans senare år och gymnasiet där undervisningen ofta är uppdelad på fler lärare och sker i flera olika lokaler, men jag tycker ändå att stora delar av rapporten är relevant även för gymnasiet. Nedan kommer jag att sammanfatta denna.
Skolinspektionen kommer först och främst fram till att definitionen av vad som utgör “delaktighet” är oklar och skiljer sig åt, inte bara mellan skolor, utan också mellan olika lärare. Själva definierar Skolinspektionen delaktighet utifrån
Lärare som med stöd av elevhälsan anpassar, gör tillgänglig och varierar sin undervisning så eleverna får skapa kunskap tillsammans och där alla uppmuntras för att de bidrar efter sin egen förmåga lyckas bättre. Lärare behöver vara goda didaktiker och ha möjlighet att planera sin undervisning utifrån elevernas olika förutsättningar, men också ha tid att kommunicera med enskilda elever för att kunna tillgodose deras behov.
Tillhörighet handlar inte bara om att tillhöra en viss klass eller grupp, utan också kontextuell förståelse: Förståelse av såväl regler, sociala koder som verbal och icke-verbal kommunikation. De lärare som lyckas skapa tillgänglig undervisning möjliggör också oftast även delaktighet på andra sätt. Genom att arbetet arbetet förankras hos alla i personalen främjas elevernas tillhörighet. På de skolor där man lyckas har all personal som är involverad i klassen ett väl fungerande och utvecklat samarbete kring både stöd och undervisning.
Gemensamma regler och strukturer som lärare skapar bidrar till en tydlighet som främjar många elevers lärande och känsla av delaktighet. Ett lyckat exempel är gemensam och tydlig lektionsintroduktion, där lektionens aktiviteter tydliggörs på tavlan, gärna med tydlig tidssättning för de olika uppgifterna. Där kan också extra uppgifter anges för de elever som blir klara fortare. Introduktionen bör vara både muntlig och skriftlig, samt vara synlig för eleven under hela lektionen på whiteboard eller projektor. Ibland modellerar läraren själv eller tillsammans med eleverna också ett exempel på den uppgift som ska genomföras innan arbetet, enskilt eller i grupp, påbörjas.
Genom att medvetandegöra eleverna om lektionens syfte och mål skapar skickliga lärare delaktighet i lärandet. Dessa lärare avslutar också sina lektioner på ett genomtänkt och tydligt sätt, ofta genom att återknyta till lektionens mål och syfte och en kort utvärdering av elevens lärande. För detta används till exempel "exit tickets", inte bara för att ta reda på om eleven lärt sig det önskade innehållet, men också för att ta reda på hur eleven har uppfattat lärandet, vilket stärker elevens känsla av inflytande över sitt eget lärande. Ofta används dessa reflektioner i uppstarten av nästa lektion för repetition och återkoppling.
En faktor som lärare bara har visst inflytande över när det gäller tillhörande-aspekten är det fysiska rummet. Vi kan inte påverka om arbetet störs av t ex ljud utifrån, lyhördhet, dålig belysning, brist på grupprum eller möjlighet att jobba avskilt. Detta begränsar avsevärt lärarens möjlighet att variera sin undervisning på många skolor. Genom att medvetet och genomtänkt placera eleverna i klassrummet kan man främja elevens känsla av tillhörighet och öka möjligheterna för elever att “samhandla”, som Skolinspektionen kallar det. Det är dock viktigt att placeringen inte är statisk, för då riskerar man att eleverna istället upplever att deras inflytande och delaktighet minskar genom att de inte får välja plats och samarbetspartners.
Till viss del kan man lösa behovet av enskildhet med lätt flyttbara skärmar som tillfälligt kan skilja av en elev med koncentrationsproblem eller elever som gör en gruppuppgift. Flexibla lösningar som dessa kan användas av alla i klassrummet, inte bara de elever som har NPF-problematik och som ofta är de som erbjuds sådana möjligheter. Många lärare har också mer kontakt med de elever som har uttalat stödbehov, och erbjuder anpassningar som t ex tillgång till material i förväg eller för att kolla av hur eleven upplever undervisningssituationen.
Men det är viktigt att alla elever får möjlighet till denna typ av delaktighet och att den inte är påtvingad. Enligt Skolinspektionens rapport upplever en del elever att de utpekas genom att läraren allt för ofta oombedd hjälper till, och i värsta fall förenklar på ett sätt som tar ifrån eleven dess engagemang. Andra elever upplever att det bara är elever med stödbehov som får uppmärksamhet och att arbetet i värsta fall anpassas till de svagaste eleverna i klassrummet vilket sänker engagemanget hos de elever som snabbt förstår och vill vidare. Genom att noggrant planera och till exempel ge möjligheter att arbeta med olika material, göra olika uppgifter eller olika många uppgifter kan man behålla hela gruppens engagemang.
Genom att kontinuerligt och varierat arbeta med samhandlingar, det vill säga uppgifter i par eller grupp, till exempel låta eleverna kort diskutera frågeställningar eller lösa korta uppgifter tillsammans främjar också elevernas känsla av delaktighet. Eleverna lämnas dock inte ensamma i sitt gemensamma lärande, utan läraren eller annan resursperson är närvarande för att stötta, se till att arbetet kommer igång och se till att alla ges möjlighet att delta. Lärare som aktivt tränar eleverna i samarbete, gör medvetna gruppindelningar och sätter upp tydliga regler för arbetet, lyckas bättre med att skapa delaktighet. Deras elever upplever själva i högre grad att de är duktiga på att samarbeta, lär sig av varandra. De upplever även större gemenskap med klasskamraterna och peppar oftare varandra.
Även om det på alla skolor finns elever som hellre skulle vilja välja sina samarbetspartners själva är det också flera av dessa som uppger att när de får det så blir det ändå inte så bra och att det finns en risk att inte alla känner sig inkluderade. Eleverna är ofta medvetna om att lärarna lägger tid och engagemang på att skapa bra samarbetsklimat.
Erkännande är en annan starkt faktor till en känsla av deltagande. I en trygg klass där eleverna litar på varandra och accepterar varandras olikheter kan elever känna uppskattning för sitt arbete och visar hjälpsamhet och stöttning för varandra. I klasser där läraren medvetet uppmuntrar och bekräftar elevernas insats och skapar goda relationer växer både elevernas lärande, självförtroende och engagemang. Återkoppling är en del av bekräftelsen och kan och bör anpassas efter elevernas olika förutsättningar, men återkoppling kan även ske på gruppnivå.
Alla elever är inte lika villiga att delta i klassrumssamtalet. Därför är det viktigt att läraren tar en aktiv roll när det gäller att fördela talutrymmet. En populär metod för att få alla att delta är talstickor eller andra slumpverktyg, som tyvärr inte garanterar att de elever som sällan kommer till tals får taltid. Genom att styra vem som besvarar frågor eller får möjlighet att redovisa ser läraren till att alla får möjlighet att träna och utvecklas, även de som behöver längre eftertanke och de som är blyga. Detta kan till exempel ske genom att ge olika roller i en grupp eller att låta eleverna gemensamt förbereda ett svar som en utvald person sedan redovisar.
Den faktor som läraren kan påverka minst är engagemang. Engagemang är en inre aktivitet hos eleven, men elever beskriver att bemötande och förväntningar är mycket viktigt: Lärare som är glada, uppmuntrande och själva engagerade väcker elevernas lust att lära. Att ha höga förväntningar, berätta med inlevelse, koppla till elevernas egen verklighet med konkreta exempel och goda relationer gör undervisningen intressant.
Autonomi handlar om “hur lärare utformar undervisningen så att alla elevers självbestämmande och inflytande uppmuntras och främjas. Dels handlar det om hur lärare arbetar för att alla elevers åsikter om undervisningen ska komma fram för att kunna ligga till grund för planeringen av undervisningen. Det handlar vidare om hur lärare möjliggör för eleverna att styra sitt eget handlande i samband med undervisningen. I detta ingår att ge elever information om olika valmöjligheter och diskutera konsekvenserna av olika val, men också att arbeta aktivt med att elever ska utveckla en förståelse för den egna lärprocessen.” Skolinspektionen fann övrigt att önska på den här punkten på alla de undersökta skolorna. Även om lärarna upplever att de aktivt ger eleverna möjlighet att vara med och bestämma, känner inte eleverna i undersökningen samma sak. Detta kan bero på att eleverna inte vet på vilket inflytande de har.
Eleverna tycker att det är viktigt att få vara med och bestämma arbetsmetoder och redovisningsform, men de är sällan medvetna om sitt eget lärande eller vad de egentligen kan ha inflytande över. Lärare som lyckas skapa en känsla av autonomi hos eleverna diskuterar ofta sitt upplägg och släpper in eleverna i alla delar av lärandet, även i sin planering. Dessa lärare utvärderar ofta sin undervisning tillsammans med eleverna, ber om deras åsikter och undersöker elevernas förkunskaper i ämnesområdet. Många elever tappar engagemanget på grund av att de upplever undervisningen som för lätt eller för svår, eller för att de inte förstår varför de ska göra vissa uppgifter. Lärare som inte bara talar om vad som ska läras, utan också varför, och som kan visa på olika sätt att angripa lärandet främjar elevernas känsla av autonomi. Att visa kunskapskrav och centralt innehåll är sällan tillräckligt.
Få lärare arbetar med att medvetandegöra eleverna om deras lärande, diskutera deras val av arbetssätt och utvärdera utfallet av arbetet för att kunna reflektera kring hur eleven ska kunna förbättra sitt lärande. Detta är frågor som visat sig öka elevernas känsla av autonomi och delaktighet. I många fall är detta något som bara sker i samband utvecklingssamtalet.
Delaktighet är ett begrepp med många aspekter. Skolinspektionen menar att det inte går att arbeta med delaktighet utifrån de enskilda aspekterna utan att begreppet är en summa av dess delar. Min tolkning är att samsyn, engagemang och relationer verkar vara nyckelfaktorer att nå en framgångsrik undervisning med hög delaktighet. Det kanske inte är så svårt ändå….
Skolinspektionen kommer först och främst fram till att definitionen av vad som utgör “delaktighet” är oklar och skiljer sig åt, inte bara mellan skolor, utan också mellan olika lärare. Själva definierar Skolinspektionen delaktighet utifrån
- Tillgänglighet
- Tillhörighet
- Samhandling
- Erkännande
- Engagemang
- Autonomi
Lärare som med stöd av elevhälsan anpassar, gör tillgänglig och varierar sin undervisning så eleverna får skapa kunskap tillsammans och där alla uppmuntras för att de bidrar efter sin egen förmåga lyckas bättre. Lärare behöver vara goda didaktiker och ha möjlighet att planera sin undervisning utifrån elevernas olika förutsättningar, men också ha tid att kommunicera med enskilda elever för att kunna tillgodose deras behov.
Tillhörighet handlar inte bara om att tillhöra en viss klass eller grupp, utan också kontextuell förståelse: Förståelse av såväl regler, sociala koder som verbal och icke-verbal kommunikation. De lärare som lyckas skapa tillgänglig undervisning möjliggör också oftast även delaktighet på andra sätt. Genom att arbetet arbetet förankras hos alla i personalen främjas elevernas tillhörighet. På de skolor där man lyckas har all personal som är involverad i klassen ett väl fungerande och utvecklat samarbete kring både stöd och undervisning.
Gemensamma regler och strukturer som lärare skapar bidrar till en tydlighet som främjar många elevers lärande och känsla av delaktighet. Ett lyckat exempel är gemensam och tydlig lektionsintroduktion, där lektionens aktiviteter tydliggörs på tavlan, gärna med tydlig tidssättning för de olika uppgifterna. Där kan också extra uppgifter anges för de elever som blir klara fortare. Introduktionen bör vara både muntlig och skriftlig, samt vara synlig för eleven under hela lektionen på whiteboard eller projektor. Ibland modellerar läraren själv eller tillsammans med eleverna också ett exempel på den uppgift som ska genomföras innan arbetet, enskilt eller i grupp, påbörjas.
Genom att medvetandegöra eleverna om lektionens syfte och mål skapar skickliga lärare delaktighet i lärandet. Dessa lärare avslutar också sina lektioner på ett genomtänkt och tydligt sätt, ofta genom att återknyta till lektionens mål och syfte och en kort utvärdering av elevens lärande. För detta används till exempel "exit tickets", inte bara för att ta reda på om eleven lärt sig det önskade innehållet, men också för att ta reda på hur eleven har uppfattat lärandet, vilket stärker elevens känsla av inflytande över sitt eget lärande. Ofta används dessa reflektioner i uppstarten av nästa lektion för repetition och återkoppling.
En faktor som lärare bara har visst inflytande över när det gäller tillhörande-aspekten är det fysiska rummet. Vi kan inte påverka om arbetet störs av t ex ljud utifrån, lyhördhet, dålig belysning, brist på grupprum eller möjlighet att jobba avskilt. Detta begränsar avsevärt lärarens möjlighet att variera sin undervisning på många skolor. Genom att medvetet och genomtänkt placera eleverna i klassrummet kan man främja elevens känsla av tillhörighet och öka möjligheterna för elever att “samhandla”, som Skolinspektionen kallar det. Det är dock viktigt att placeringen inte är statisk, för då riskerar man att eleverna istället upplever att deras inflytande och delaktighet minskar genom att de inte får välja plats och samarbetspartners.
Till viss del kan man lösa behovet av enskildhet med lätt flyttbara skärmar som tillfälligt kan skilja av en elev med koncentrationsproblem eller elever som gör en gruppuppgift. Flexibla lösningar som dessa kan användas av alla i klassrummet, inte bara de elever som har NPF-problematik och som ofta är de som erbjuds sådana möjligheter. Många lärare har också mer kontakt med de elever som har uttalat stödbehov, och erbjuder anpassningar som t ex tillgång till material i förväg eller för att kolla av hur eleven upplever undervisningssituationen.
Men det är viktigt att alla elever får möjlighet till denna typ av delaktighet och att den inte är påtvingad. Enligt Skolinspektionens rapport upplever en del elever att de utpekas genom att läraren allt för ofta oombedd hjälper till, och i värsta fall förenklar på ett sätt som tar ifrån eleven dess engagemang. Andra elever upplever att det bara är elever med stödbehov som får uppmärksamhet och att arbetet i värsta fall anpassas till de svagaste eleverna i klassrummet vilket sänker engagemanget hos de elever som snabbt förstår och vill vidare. Genom att noggrant planera och till exempel ge möjligheter att arbeta med olika material, göra olika uppgifter eller olika många uppgifter kan man behålla hela gruppens engagemang.
Genom att kontinuerligt och varierat arbeta med samhandlingar, det vill säga uppgifter i par eller grupp, till exempel låta eleverna kort diskutera frågeställningar eller lösa korta uppgifter tillsammans främjar också elevernas känsla av delaktighet. Eleverna lämnas dock inte ensamma i sitt gemensamma lärande, utan läraren eller annan resursperson är närvarande för att stötta, se till att arbetet kommer igång och se till att alla ges möjlighet att delta. Lärare som aktivt tränar eleverna i samarbete, gör medvetna gruppindelningar och sätter upp tydliga regler för arbetet, lyckas bättre med att skapa delaktighet. Deras elever upplever själva i högre grad att de är duktiga på att samarbeta, lär sig av varandra. De upplever även större gemenskap med klasskamraterna och peppar oftare varandra.
Även om det på alla skolor finns elever som hellre skulle vilja välja sina samarbetspartners själva är det också flera av dessa som uppger att när de får det så blir det ändå inte så bra och att det finns en risk att inte alla känner sig inkluderade. Eleverna är ofta medvetna om att lärarna lägger tid och engagemang på att skapa bra samarbetsklimat.
Erkännande är en annan starkt faktor till en känsla av deltagande. I en trygg klass där eleverna litar på varandra och accepterar varandras olikheter kan elever känna uppskattning för sitt arbete och visar hjälpsamhet och stöttning för varandra. I klasser där läraren medvetet uppmuntrar och bekräftar elevernas insats och skapar goda relationer växer både elevernas lärande, självförtroende och engagemang. Återkoppling är en del av bekräftelsen och kan och bör anpassas efter elevernas olika förutsättningar, men återkoppling kan även ske på gruppnivå.
Alla elever är inte lika villiga att delta i klassrumssamtalet. Därför är det viktigt att läraren tar en aktiv roll när det gäller att fördela talutrymmet. En populär metod för att få alla att delta är talstickor eller andra slumpverktyg, som tyvärr inte garanterar att de elever som sällan kommer till tals får taltid. Genom att styra vem som besvarar frågor eller får möjlighet att redovisa ser läraren till att alla får möjlighet att träna och utvecklas, även de som behöver längre eftertanke och de som är blyga. Detta kan till exempel ske genom att ge olika roller i en grupp eller att låta eleverna gemensamt förbereda ett svar som en utvald person sedan redovisar.
Den faktor som läraren kan påverka minst är engagemang. Engagemang är en inre aktivitet hos eleven, men elever beskriver att bemötande och förväntningar är mycket viktigt: Lärare som är glada, uppmuntrande och själva engagerade väcker elevernas lust att lära. Att ha höga förväntningar, berätta med inlevelse, koppla till elevernas egen verklighet med konkreta exempel och goda relationer gör undervisningen intressant.
Autonomi handlar om “hur lärare utformar undervisningen så att alla elevers självbestämmande och inflytande uppmuntras och främjas. Dels handlar det om hur lärare arbetar för att alla elevers åsikter om undervisningen ska komma fram för att kunna ligga till grund för planeringen av undervisningen. Det handlar vidare om hur lärare möjliggör för eleverna att styra sitt eget handlande i samband med undervisningen. I detta ingår att ge elever information om olika valmöjligheter och diskutera konsekvenserna av olika val, men också att arbeta aktivt med att elever ska utveckla en förståelse för den egna lärprocessen.” Skolinspektionen fann övrigt att önska på den här punkten på alla de undersökta skolorna. Även om lärarna upplever att de aktivt ger eleverna möjlighet att vara med och bestämma, känner inte eleverna i undersökningen samma sak. Detta kan bero på att eleverna inte vet på vilket inflytande de har.
Eleverna tycker att det är viktigt att få vara med och bestämma arbetsmetoder och redovisningsform, men de är sällan medvetna om sitt eget lärande eller vad de egentligen kan ha inflytande över. Lärare som lyckas skapa en känsla av autonomi hos eleverna diskuterar ofta sitt upplägg och släpper in eleverna i alla delar av lärandet, även i sin planering. Dessa lärare utvärderar ofta sin undervisning tillsammans med eleverna, ber om deras åsikter och undersöker elevernas förkunskaper i ämnesområdet. Många elever tappar engagemanget på grund av att de upplever undervisningen som för lätt eller för svår, eller för att de inte förstår varför de ska göra vissa uppgifter. Lärare som inte bara talar om vad som ska läras, utan också varför, och som kan visa på olika sätt att angripa lärandet främjar elevernas känsla av autonomi. Att visa kunskapskrav och centralt innehåll är sällan tillräckligt.
Få lärare arbetar med att medvetandegöra eleverna om deras lärande, diskutera deras val av arbetssätt och utvärdera utfallet av arbetet för att kunna reflektera kring hur eleven ska kunna förbättra sitt lärande. Detta är frågor som visat sig öka elevernas känsla av autonomi och delaktighet. I många fall är detta något som bara sker i samband utvecklingssamtalet.
Delaktighet är ett begrepp med många aspekter. Skolinspektionen menar att det inte går att arbeta med delaktighet utifrån de enskilda aspekterna utan att begreppet är en summa av dess delar. Min tolkning är att samsyn, engagemang och relationer verkar vara nyckelfaktorer att nå en framgångsrik undervisning med hög delaktighet. Det kanske inte är så svårt ändå….
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!