Recension av Wallbergs Lektionsdesign - en handbok
Wallberg, med bakgrund som gymnasielärare i språk, utgår ifrån två huvudbegrepp: Differentierad och explicit undervisning. Hon talar om lektionens olika delar som “faser” och vill inte använda begreppet planering, eftersom hon anser att det för tankarna till en färdig produkt, utan vill hellre använda ordet “design” eftersom det syftar på en skiss, en ritning av något som ännu inte är fullt utvecklat. Lärandet växer fram tillsammans med eleverna i genomförandet av planeringen. Att byta begrepp, hävdar hon, kan leda oss till större insikt kring komplexiteten i förberedelserna inför elevernas lärande. Hon förespråkar också kollegialt samarbete kring planering och utvärdering av undervisning.
Boken innehåller inte bara referenser till aktuell forskning kring lärande och undervisning, varav den äldsta är från 1999, utan utgår också från svenska förhållanden och skolkultur. De flesta konkreta aktiviteter som hon beskriver är fullt möjliga att genomföra i en normalstor klass och främjar elevaktivt lärande. Stort fokus ligger på lärarens ledarskap; att skapa explicit instruktion och tydliga förväntningar i klassrummet.
Helena Wallberg konstaterar i bokens inledning att lektionsdesign är tids- och energikrävande, men att utbytet blir så mycket större när alla elever har möjlighet att delta och lärandet blir mer effektivt. Det kan kännas som föga tröst när man kämpar för att hinna med att skapa vettiga planeringar mellan alla lektioner och möten i skolvardagen, men Wallberg visar med ett direkt tilltal att hon är väl medveten om lärarens utmaningar och anger just dessa som sin drivkraft i att skriva boken: Genom att designa sina lektioner och bygga dem utifrån återkommande och igenkännbara ramar sparar både läraren och eleven tid och energi genom att rutiner och förväntningar blir explicita och arbetet blir därför mera effektivt.
Genom att dela in lektionen i 7 faser: ritualer och rutiner för att starta lektionen; skapa engagemang; klargöra förväntningar; aktivitet och träning, bearbeta och reflektera; att uppskatta lärandet före en tydlig avslutning, kan läraren skapa ett igenkännbart ramverk som gagnar alla elever. Det finns också en åttonde fas: Att bedöma undervisningen formativt, d v s utvärdera det lärande som skett och om lektionsdesignen de facto fungerat. Undervisningen differentieras i de olika faserna genom t ex att man medvetandegör eleverna om att tempot kan varieras, att mängden stoff varieras, att nivån på stoffet varieras, att förväntningarna på elevens resultat utifrån deras nivå varieras eller att lärandet varieras utifrån metod och intresseområde.
Jag tycker mycket om Wallbergs bok, även om jag i delar blir oerhört frustrerad; Inte för att det hon förespråkar på något sätt är orealistiskt eller ogenomförbart. Tvärtom; mycket av det hon beskriver gör jag, och många av mina kollegor, redan mer eller mindre instinktivt. Frustrationen grundar sig mer i att vi vet att om vi får möjlighet att verkligen, verkligen planera god undervisning utefter våra gruppers behov, så skulle vi verkligen kunna uppfylla devisen att “alla ska lyckas”. Det här en bok som jag rekommenderar alla mina lärarkollegor i skolans alla stadier att läsa för att sätta ord på och för att kunna synliggöra för chefer och andra vad att planera och genomföra god undervisning är och hur komplex den processen är. Och som Wallberg säger i inledningen av boken:
Lektionsdesign kan göras enkelt; ta en lärobok och bestäm vilka sidor eleverna ska jobba med, gå in i klassrummet och säg till eleverna vad de ska göra. Lektionsdesign kan också göras mer komplex.(…) Den lätta designen riskerar att resultera i en stor arbetsbörda när den inte tas emot av grupper eller elever. Den komplexa designen kan kännas övermäktig först men leder till ett jämnare arbetsflöde i det långa loppet.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!