Lära effektivt - Varför inte Eisenhower funkar i lärande
Eisenhower-metoden framhålls gärna som ett verktyg för att effektivisera arbete och vardag. Den består av att man delar upp sin att-göra-lista i en fyrfältare: Brådskande och viktigt, Brådskande men mindre viktigt, Inte brådskande men viktigt, Inte brådskande och inte viktigt.
Och i arbetslivet är det jättebra och funkar även fint för att prioritera saker i ett upptaget privatliv, men i en lärande-situation fungerar det mindre bra. Här kommer jag att förklara varför.
Tanken är att man med fyrfältaren ska kunna avgöra inte bara vad man behöver göra först utan också vad man skulle kunna delegera till andra personer. De uppgifter som är mindre viktiga men brådskande och de som är brådskande men mindre viktiga kan utföras av andra. På jobbet och i en familj funkar det bra: Man behöver inte vara chef för att delegera! Ett annat sätt är att be om hjälp.
Eisenhower-metoden kan användas i grupper och projekt som grund för arbetsfördelning, både i arbetet och i en familj. Att som familj mötas och diskutera kring de gemensamma arbetsuppgifter i hushållet som behöver utföras och ta tillvara hela familjens kompetens och styrkor stärker hela familjen. Barn och ungdomar är oerhört kompetenta om de ges ansvar och att diskutera VARFÖR något behöver utföras, och kanske också få vissa valmöjligheter, gör att viljan att hjälpa till växer och som förälder slipper man att tjata.
Men i lärande fungerar det mindre bra. Varför? Jo, för att det går inte att delegera lärande! Du måste alltid vara personligt engagerad i lärande. Visst kan du delegera sammanfattningar och urval till andra, men till syvende och sist måste du ändå lära dig och förstå materialet för att kunna analysera det och dra slutsatser. Det är en individuell och intern process som visserligen underlättas av samarbete och diskussion med andra.
I lärandet är alla moment viktiga, men helst ska de aldrig hamna i kvadranten Brådskande och viktigt. Om man ser på hur de flesta väljer att lära så prioriterar man helst de saker som man redan har lite koll på och som man upplever som lätta, för då vet man att man snabbt kan avsluta och gå vidare. Tyvärr leder det ofta till att man lägger mindre tid till att jobba med sådant som man behöver bli bättre på. Så därför skulle jag vilja göra en Neumann-kvadrant för lärande.
1. Det som man tycker är lite svårare och som man behöver kunna ganska snart är sådant som ska prioriteras. Finns det någon som kan hjälpa till att förklara och som man kan diskutera med för att öka förståelsen. Här är det inte läge för grupparbete, utan här är det mängdträning i t ex matte eller diskussion med någon som har koll som gäller. Jobba gärna med Pomodoro-metoden så att du tar raster och pauser. Var inte rädd att be om hjälp! Det är när den här kvadranten blir full man mår dåligt.
2. Det som är lättare, och som man kanske har en examination i snart, kan man avsätta kortare tid för. Kanske repetera när man pausar det tuffare plugget. Använd smarta metoder som flashcards och repetera begrepp och stavning av främmande ord.
3. Det som är svårt eller ny kunskap ska man gärna hjälpas åt med. Bearbeta material och ställ frågor till texter och media, sammanfatta tillsammans och hjälps åt att skapa bra definitioner. Målet är att detta ska göra att uppgiften aldrig hamnar i kvadrant 1 utan i 2. Det är arbete i den här kvadranten som är mest tidskrävande, men gör också att du får större förståelse, befäster kunskapen bättre och gör tillvaron mindre stressig.
4. Det som ligger i den här kvadranten, dvs sådant som du redan har hyfsad koll på och som det inte är bråttom att plugga på, är sådant som du bör hjälpa andra med. Dels för att det gör att dina kunskaper fördjupas och sätter sig ännu bättre genom att du berättar och förklarar för andra, men också för att du kommer att behöva lägga ÄNNU mindre tid på repetition nära provet, dvs kvadrant 2.
Alla metoder har sina för och nackdelar. Ingen metod funkar fantastiskt den första gången man använder den, men huvudsaken är att man hittar ett metoder som passar en själv och det gör man genom att våga pröva många olika metoder.
Och i arbetslivet är det jättebra och funkar även fint för att prioritera saker i ett upptaget privatliv, men i en lärande-situation fungerar det mindre bra. Här kommer jag att förklara varför.
 |
| Bild från https://www.metodbanken.se/ |
Tanken är att man med fyrfältaren ska kunna avgöra inte bara vad man behöver göra först utan också vad man skulle kunna delegera till andra personer. De uppgifter som är mindre viktiga men brådskande och de som är brådskande men mindre viktiga kan utföras av andra. På jobbet och i en familj funkar det bra: Man behöver inte vara chef för att delegera! Ett annat sätt är att be om hjälp.
Eisenhower-metoden kan användas i grupper och projekt som grund för arbetsfördelning, både i arbetet och i en familj. Att som familj mötas och diskutera kring de gemensamma arbetsuppgifter i hushållet som behöver utföras och ta tillvara hela familjens kompetens och styrkor stärker hela familjen. Barn och ungdomar är oerhört kompetenta om de ges ansvar och att diskutera VARFÖR något behöver utföras, och kanske också få vissa valmöjligheter, gör att viljan att hjälpa till växer och som förälder slipper man att tjata.
Men i lärande fungerar det mindre bra. Varför? Jo, för att det går inte att delegera lärande! Du måste alltid vara personligt engagerad i lärande. Visst kan du delegera sammanfattningar och urval till andra, men till syvende och sist måste du ändå lära dig och förstå materialet för att kunna analysera det och dra slutsatser. Det är en individuell och intern process som visserligen underlättas av samarbete och diskussion med andra.
I lärandet är alla moment viktiga, men helst ska de aldrig hamna i kvadranten Brådskande och viktigt. Om man ser på hur de flesta väljer att lära så prioriterar man helst de saker som man redan har lite koll på och som man upplever som lätta, för då vet man att man snabbt kan avsluta och gå vidare. Tyvärr leder det ofta till att man lägger mindre tid till att jobba med sådant som man behöver bli bättre på. Så därför skulle jag vilja göra en Neumann-kvadrant för lärande.
1. Det som man tycker är lite svårare och som man behöver kunna ganska snart är sådant som ska prioriteras. Finns det någon som kan hjälpa till att förklara och som man kan diskutera med för att öka förståelsen. Här är det inte läge för grupparbete, utan här är det mängdträning i t ex matte eller diskussion med någon som har koll som gäller. Jobba gärna med Pomodoro-metoden så att du tar raster och pauser. Var inte rädd att be om hjälp! Det är när den här kvadranten blir full man mår dåligt.
2. Det som är lättare, och som man kanske har en examination i snart, kan man avsätta kortare tid för. Kanske repetera när man pausar det tuffare plugget. Använd smarta metoder som flashcards och repetera begrepp och stavning av främmande ord.
3. Det som är svårt eller ny kunskap ska man gärna hjälpas åt med. Bearbeta material och ställ frågor till texter och media, sammanfatta tillsammans och hjälps åt att skapa bra definitioner. Målet är att detta ska göra att uppgiften aldrig hamnar i kvadrant 1 utan i 2. Det är arbete i den här kvadranten som är mest tidskrävande, men gör också att du får större förståelse, befäster kunskapen bättre och gör tillvaron mindre stressig.
4. Det som ligger i den här kvadranten, dvs sådant som du redan har hyfsad koll på och som det inte är bråttom att plugga på, är sådant som du bör hjälpa andra med. Dels för att det gör att dina kunskaper fördjupas och sätter sig ännu bättre genom att du berättar och förklarar för andra, men också för att du kommer att behöva lägga ÄNNU mindre tid på repetition nära provet, dvs kvadrant 2.
Alla metoder har sina för och nackdelar. Ingen metod funkar fantastiskt den första gången man använder den, men huvudsaken är att man hittar ett metoder som passar en själv och det gör man genom att våga pröva många olika metoder.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!